Lucia

Undertecknad är fortfarande djupt och innerligt chockad av att ha klarat tentan.

Idag är det lucia. Om man inte har något bättre för sig, kan man instigera dogmatiska diskussioner om huruvida Lucia, ett katolskt helgon, ska firas i protestantiska samfund.

Vad jag tycker? Jag tycker att det är ett intressant fenomen. Men jag är gärna utan tillhörande skönhetstävlingar med stereotypa blonda-blåögda-smala flickor/kvinnor som gillar barn och djur, vill jobba med något kreativt, värnar om naturen och som propagerar mot rökning.

Tips: Den luciakandidat som skramlar ihop mest pengar till ett välgörande ändamål borde koras till lucia. Då påminner åtminstone traditionen lite om myten!

Fångad i en dröm

... eller fångad i ett arbete om samband mellan egyptisk kultur och grekisk respektive mesopotamisk mytologi. Tjofaderittan! Här är det lätt att hjärnan börjar sjuda. Därav bloggtystnaden.

Ingen skam i kroppen - en judisk memoar

En inriktning som intresserar mig är modern judendom. Nu ser jag fram emot att läsa Have You No Shame? And Other Regrettable Stories av Rachel Shukert. Såhär står det på amazon.com om boken - och om Shukerts uppväxt och liv:

Growing up in white-bread Omaha, Nebraska, Rachel Shukert was one of thirty-seven students (circa 1990) in Nebraska’s only Jewish elementary school. She spent her days dreaming of a fantasy Aryan boyfriend named Chris McPresbyterian, a tall blond god whose family spoke softly in public and did not inquire after his bowel movements. She spent her nights frantically plastering her bedroom with pictures of intimidating co-religionists such as Henry Kissinger and Bette Midler, hoping to repel the Gestapo officers she was certain were lurking behind the drywall.

Even back then, Rachel knew she was destined for greatness. After winning the Omaha Metropolitan Area Theater Arts Guild Award for Best Youth Actress–and imagining herself as the biggest talent to come out of Nebraska since Montgomery Clift–Rachel finally arrives in Manhattan. Intent on making her mark in the glittering world of Show Biz, she isthwarted at every turn by episodes of anorexia, verbally abusive sock puppets, and a certain terrorist attack you may have heard of. She nevertheless soldiers on, as her people have done from time immemorial.

In this hilarious, mordant, and moving memoir, Rachel Shukert tackles topics as diverse and weighty as life, death, love, Jewish paranoia, and errant feminine hygiene products with a fresh and irresistible mixture of humor, brains, and candor, proving that having no shame can sometimes be a very good thing indeed.

Hoppas innerligt att boken kommer imorgon från Ad Libris.

Stökar med typsnitt

Eftersom jag är ny här på blogspot, tar det sin tid innan jag behärskar den ädla konsten Ändring av typsnittsstorlek. Jag ser att nedanstående inlägg är synnerligen varierat, to say the least, men har ännu inte fått bukt med oredan.

För övrigt är "Stökar med typsnitt" ett indiannamn helt i stil med "Dansar med vargar" (om ni minns den filmen), om än modernare...

Gubbtrevlig!? Tankar kring Owe Wikströms författarskap.

För tillfället har jag en personlig revival beträffande religionspsykologi, som om jag förälskas i ämnet igen. I just denna begreppssfär, noterar jag det mänskliga hos människan. Jag hade tänkt skriva något om Owe Wikström här, och citera ur hans böcker. Döm om min förvåning när jag upptäcker att alla böcker utom en, är utlånade. (Detta är mäkta uppsalieniskt; folk har privatbibliotek och det är rena detektivarbetet att luska ut vem som har ens bok.)

På en annan blogg har jag funnit en kritiker* av Wikströms författarskap. Perikores** uppskattar Wikström, men reser även invändningar:

Han har en imponerande bredd i sin bildning (utbildad präst, psykoterapeut och en extremt produktiv akademisk karriär som utmynnat i en professur i religionspyskologi), och han är enligt mig en lysande akademisk skribent.
_ _ _
Problemen kommer när han tappar fokus och lutar sig tillbaka. Om stilen i hans akademiska och kristna texter är fokuserad, kritisk och ändå lättläst, är den i hans mer fritt hållna texter nästan outhärdlig - såsig, kvalmig och så gubbtrevlig att man blir alldeles spyfärdig.
Men - fortfarande är det till stora delar ganska harlekinaktig prosa. Hur har det blivit såhär? Jag har några teorier:

Ett liv i humaniorans akademiska korridorer sätter sina spår. Nästan all bra humaniora handlar om å ena sidan, å andra sidan-resonemang. Slutsaterna man når blir i bästa fall kompromisser. För att orka leva med det lär man sig antagligen älska det kompromissade, det helt nyanserade. Inte konstigt att eggen blir slö med tiden. Den akademiska självkritiken och "ärligheten mot sig själv" blir med tiden nästan patologisk. Wikström verkar ganska trött på sig själv och sitt tvivel emellanåt.

Framför allt blir jag ohyggligt munter av att läsa gubbtrevlig - det är första gången något jag läst ingående benämns så! Perikores´ uttalande är ovanligt och lustigt nog uppfriskande. De flesta personer som känner till religionspsykologin i Den eviga ungdomens stad, brukar hänfört säga: "Åh, har du haft Owe Wikström som lärare? Han är så bra!"Jag uppskattar verkligen Wikström; min enda invändning är att han uteslutande förefaller ägna sig åt den kristna tron, i en protestantisk-mystisk form. Det är han visserligen inte ensam om. Och Wikström är bra.

Kanske är det passager som denna, ur Den outgrundliga människan (s 328) som Perikores anmärker:

En liknande blå färg dyker upp i kvällsmörkret när jag stiger upp ur tunnelbanan vid 5:e avenyn denna afton i New York. Någon har sprutat en intensivt blå färg på väggen. I den smutsiga och bullrande tunnelbanan erfar jag en 'annan verklighet', den som konsten förmedlar. Men vad är det för slags verklighet? Jag minns Winnicotts och Geertz utläggningar. ÄR det övergångsområdet som drabbar mig? Är min djupa glädje inför färgen bara ett minne förknippat med soliga, loja dgar i Rom? Om inte, varför denna intensiva, euforiska, "heliga upplevelse av en blå färg en glåmig eftermiddag i New York?

I Wikströms språk skönjer jag ett visst inflytande av Tomas Tranströmer, det ska tillstås. Om det är bra eller dåligt får tiden utvisa. Personligen föredrar jag Tranströmer framför Aftonbladet, det ska också tillstås. Jag erkänner mig skyldig till Svensson-aktighet - helt i klass med att lösa Melodikrysset och tycka om prydnadsfigurer - då jag uppskattar Wikströms prosalyriska "pauser" mer än hans kristendomsförsvar!

Jag anser att de uttalat kristna styckena i Wikströms böcker strundtals är lysande. Däremot kan jag, då Wikström skriver om post-modernism, inte alltid hålla med om kristendomens förträfflighet under suckan över nutida "kognitiv kontamination". Uttrycket är hämtat ur Det bländande mörkret, vill jag minnas.

Egentligen kan hela ovanstående resonemang summeras you can´t please them all. Eller som Fritiof Nilsson Piraten skrev: "Även om man skriver om en stoppnål, så är det alltid någon enögd djävel som känner igen sig."

* Noteras bör i språkförbistringens tidevarv att "kritisera" inte betyder "racka ned på", utan det mer neutrala "bedöma".
**perikores.blogspot.com/2008/03/fallet-owe-wikstrm_29.html

I begynnelsen var orden...

... och orden var hos TK (Teologie Kandidat), och orden utgjorde bloggen.

Så långt allt väl.
Denna blogg kommer att handla om livet i Uppsala för en religionsvetare, vars huvudinriktning är religionspsykologi.